SJ listas publikt

SJ har onekligen haft otroligt stora problem de senaste åren. Stora ständiga förseningar. Missnöjda kunder. Argt inom ägarkretsen. Ny ordförande som gick/fick gå – beroende lite på hur man ser saken.

Men.

Nu verkar saken ha löst sig.

SJ har en site där de presenterar sitt internt rullande Förbättringsprogram. Det är ett omfattande program med listor av utmaningar. Man kör ett delprojekt bockar sen av saken. Sen nästa, och nästa, och nästa. På den vägen skall firman utvecklas. Relativt klassisk metod för utveckling av verksamheter – med undantaget att listan ligger publikt.

Samtidigt. Det här angreppssättet är Påfallande likt deras sk 100-punkters-program på tre år som pågick på 90-talet. Också den saken kördes publikt. En lista på 100 punkter som succesivt bockades av. Man tog in ideér från många, bokade av sånt som gjorts. Omvärlden fick se vad som pågick.

Siten som finns nu verkar ha exakt samma syfte. Det hela känns helt klart IGEN.

Det program som kördes på 90-talet var på den tiden en påfallande känd sak i landet. Man kunde se varje gång ett delprojekt hade avbockats och därmed följa företagets utveckling. Nu körs något liknande i förhoppningen att SJ skall utvecklas.

Mitt i detta har samtidigt gamle Ulf Adelsohn, som varit ordförande för SJ rätt länge, avgått/avgåtts. Regeringen byter ordförande. Adelsohn själv har hävdat att SJ varit en politisk leklåda i flera decennier och att det stora problemet för firman snarare är omvärldens – dvs att skattebetalarna inte har underhållet varket banan, tågen eller personalen. När man hört honom tala om saken kan man få för sig att anta att han menar att även politikerna borde listas – intressant nog också då även hans egna gamla partikamrater.

Hörde honom själv för något år sedan visa hur trafikvolymen på “Getingmidjan” i Stockholm har utvecklats under hundra år (mittpunkten vid gamla stan – där mycket av all trafik passerar). Det blev en extremt växande volym under alla dessa decennier – men inga nya spår. Där hade han nog allt en viss poäng i alla fall.

Är det förresten den saken som indirekt förklarar varför tågresan Sthlm – Falköping förra helgen bestod av mer än dubbelt så många tågstopp som det fanns tågstationer på sträckan? Eller att en annan upplevd tågresa igår med X2000 hade ett trasigt korglutningssystem så att resan blev påfallande illamående? Eller att sträckan GBG – Stockholm hade två timmars totalstopp för någon vecka sedan?

Politikerna har säkert en del i detta.

Eller är allt detta bara firmans “eget” fel?

Eller är det rent av så att de båda sitter i samma båt?

Får en att fundera: det verkar onekligen ibland vara GENUINT svårt att utveckla en verksamhet – även om man vill, har begåvning och “kan massa saker”.

Föreställer mig att egentligen ingen enskild aktör som tänker på SJ – varken politiker, kunder, anställda, ledningen själva etc etc etc – är helt nöjda med läget. Alla gör nog så gott de kan, ur sina perspektiv, men ändå…

Kan den här situationen därmed vara ypperlig som illustration på det ibland förekommande uttrycket “System-fel”. Inget fel på bitarna för sig. Men helheten?

Hur löses systemfel? Och i Näringslivet; inte som tekniskt system alltså. Tekniska system kan någon enskild aktör relativt enkelt ta kommandot över och peta i lite fram och tillbaka och sen få till någon slags “lösning”.

Är det helt orimligt att ett näringslivsmässigt systemfel aldrig kan lösas utan att “Någon” lyckas ta kommandot av systemet i fråga? För så länge som ingen har kommandot över systemet som helhet kanske ingen kan göra några “systemlösningar” heller. Och framtill dess fortsätter utvecklingen mest i linje med den linje vi sett ett antal decennier.

Kan det därmed vara dags att lägga till enkel punkt på listan: “Tag kommandot över saken – snälla, någon”?

Som om den saken vore helt enkel.

Eller: Är det helt enkelt så att järnvägstrafik är genuint svårt att driva oavsett för vem, hur och varför?

Eller: Är det som mången marknadsinriktad person har hävdat nu närmare 30 år att bara man säljer av verksamheten och privatiserar så blir det “bättre”. Ungefär som flertalet management-konsultrapporter kring järnvägen pekat ut med jämna mellanrum. Ett marknadsliberalt “alexanderhugg” mitt i systemet för att försöka skapa ett helt nytt system helt enkelt.

I England gjorde man just så. Styckade man järnvägsbolaget i 25 stycken konkurrenter för ett antal år sedan. Och den engelska utvecklingen verkar länge ha varit benchmark för hur vi gör i Sverige (Uppdelningen av SJ i linje med detta i början av 2000-talet tex). Utvecklingen i England dock, bla efter ett antal tågolyckor, har ju snarare drivit marknadstanken om tågen baklänges. Så tvålkoppen järnvägsproblemet är helt klart numera tillbaka i politikernas knän i England.

Andra, även om de inte är många, hävdar precis tvärtom dvs att SJ, Banverket och andra delar av verksamheten som redan sålts av till privata aktörer borde förstatligas igen.

Inte så lätt med just den tanken – ens om man ville. Vill någon sälja tillbaka?

Dessutom: SJ, historiskt, vilket många av oss lätt glömmer – är dessutom trots allt ett av de få järnvägsbolag i Världen som faktiskt kostat relativt “lite” för sina medborgare.

Om så: Varför gnäller vi då? Och om så: Då kanske även “gnälligt folk” borde med upp på listan.

Fast förresten, äsch: just den där sista saken köper jag inte ens själv. Åker för mycket tåg nuförtiden för att tycka att saken kan vara ok.

Så på den här vägen är vi väl antagligen…

Och därmed tillbaka till listan helt enkelt.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat