Karolinska och Capios chefer överdoserar

Nuförtiden transplanteras benmärg rätt ofta. Det görs med tanken att patienten skall bli frisk. Ryggraden är en central funktion för en människas levnad. Utan en sådan kan den mänskliga kroppen knappast ens stå upp av sig självt. Så när det blåser hårt blir det problem om ryggraden är svag. Men å andra sidan blir det problem om inte organisationen får vad den fordrar. Och det kan vara svårt att veta hur mycket som krävs.

En gammal kollega, Jörgen Lindell, gör spännande forskning om vårdens förändring. Har landat en studie av Mellanchefer i vården: sådana med både Överchefer och Underställda.

I ena änden har chefen politiken. Indirekt – om man är privat aktör av typen Capio. Direkt genom ett aktivt ägande – om man är offentlig aktör av typen Karolinska.

Fast aktivt föresten. Mer vanligt kanske med beslut om besparing för att lösa medborgarnas kluvna önskan om å ena sidan lägre skatt å andra sidan mera vård för pengarna? Eller lika vanligt med politisk handfallenhet där vården får mer pengar oavsett vad de ens levererar?

En del hävdar att politiska ägare fungerar ungefär som ett anonymt aktiekapital. Oinsatta i sina egna verksamheter. I det läget inte så stora skillnader mellan privat eller offentligt.

I andra änden har chefen kunder/patienter. De som ständigt har behov av att få en lösning. Skäller på vår personal, kräver bättre behandling än igår. Och numera har de redan googlat fram svaret på vad de anser sig behöva. I det läget inte heller så stora skillnader mellan privat eller offentligt.

I tredje änden finns professionen läkarkåren som bångstyrigt gärna argumenterar för människors liv – oavsett vad. Anser sig ha rätt att kräva mer pengar – oavsett vad. Gärna till högteknologiska prylar – oavsett vad. Kungar i systemet kan göra just så.

Att vara klämd – ingenting som förvånar en erfaren person. Chefer som haft jobb förut har sett sådant förut. De vet vad ett Kamikaze-uppdrag heter.

En berättelse som en senior mentor gav en tillträdande Mellanchef en gång skvallrar om lösning på sånt. Handlade om att den nye Mellanchefen skulle skaffa sig en målbild. Och sen ta ett spett och en slägga.

Gå sen ut i skogen så långt du kan gå. Tag släggan och spettet och slå. Hårt. Hårt. Hårt. Länge. Tills kroppen blir trött.

Det är ditt mål.

Gå sen tillbaka till ruta noll.

Tro sen aldrig att vägen till målet är rak.

Men slog du tillräckligt hårt tappar du inte din riktning.

Den var väl ovanligt klok?

Vad berättelsen dock inte nämner så mycket är om målbilden i sig. En mellanchef som nämligen upptäcker att målbilden inte mappar med uppdraget får ett problem. Välja att strida för saken, eller välja att byta målbild.

Alla strider är jobbiga.

För att då orka att ta den där striden måste man nog ha rätt mycket integritet.

Kort sagt: man måste stå för något.

Ha ryggrad som det heter ibland.

Är det den saken som förklarar varför Benmärgstransplantation har blivit så vanligt?

 

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat