Saab med foten i träsket: men vilket?

Det är nu 31 år sedan punkgruppen Ebba Grön släppte sin version av ”Staten och Kapitalet”. Då såg landet annorlunda ut. Ändå finns vissa grundtoner i låten som verkar kunna hjälpa oss att förstå vår nutid: just nu specifikt de senaste svängarna i Saab-affären.

Nya rapporter i Saab-affären. Löner kan inte betalas och IF Metall säger i DI att om det inte skett inom 7 dagar skickas betalningsuppmaning från 1500 medlemmar. Väl medvetna om att det kan leda till en konkurs.

Kommentarer föreslår då, igen, att IF Metall lika gärna kunde ta strejkkassan, eller annat fackligt kapital, och köpa upp hela Saab.

Söker man ”Saab” på IF Metalls hemsida kan man dock hitta att ordförande Stefan Löfven redan för ett år sedan uttalade sig i den frågan. Han ger uttryck för en total trötthet inför alla de svenskar som säger att industrin inte har någon framtid (och det gör han för övrigt rätt i). Snarare menar han att Sverige kan, och skall, vara en viktig spelare i den framtida industriproduktionen (det har han också rätt i).

Men han menar att för att det skall kunna ske måste vi undvika en regering som säger att ”IF Metall kan köpa Saab om de tycker att företaget är så viktigt”.

Den saken kan inte tolkas på annat sätt än att Löfven inte är intresserad av att köpa.

Men varför inte då egentligen?

Internationellt har vi flera gånger i historien sett fackliga organisationer, även om kanske inte alltid önskat, bli industriella ägare.

Ovanpå det är det inte så många decennier sedan som de svenska löntagarfonderna sjösattes – med just planen att ta över ägandet av nationellt viktiga industrier. En tid väl beskriven i boken ”Så förändrades Sverige” av Eric Giertz. Att de svenska forskningsstiftelserna – Strategiska Forskningsstiftelsen, KK-stiftelsen, Mistra osv -kommer från avvecklingen av dem har nog de flesta däremot glömt.

Så varför inte?

I marknadseldoradots land USA var den här diskussionen i högsta grad aktuell för Ford, GM och Chrysler under finanskrisen nyss. Det är ju dessutom nästan exakt vad som också skedde. Bilarbetarfacket UAW gick faktiskt in med kapital – om dock inte hela behovet. Och det blev onekligen inte heller en dum investering. Mellan november 2008 och mars 2010 steg, enligt nätet, UAWs aktier i tex Ford från 1.3 till 14.5 dollar.

Så fortfarande: varför inte?

Samtidigt fungerar exakt samma argument gällande regeringen. I historien har svenska skattebetalare, vid behov, tagit över sjunkande företag och sen räddat dem. Ett rätt bortglömt sådant case är numera börsnoterade SSAB – vilket alltså står för Svenskt Stål AB och är en konstruktion som skapades under stålkrisen 1978. Nordea ett annat.

Och ser man sedan en stund igen till USA kan noteras att Obama lade in stora pengar i berörda bilföretag.

Så igen: varför inte?

Det sägs att svensk management är något unikt. Det finns tom med böcker om sånt tex Vikings & Dragons av Jan Selmer. Och just nu finns en studie på Harvard Business Review om saken. På studiens egen hemsida kan man pröva sig fram och se vad ”andra” anser oss duktiga på.

En del analyser hävdar att svenskt management är pragmatiskt och innehåller låga hierarkier. Vi anses inte alls vara stelbenta och ideologiskt fastlåsta som andra. Därför anses ibland också svenska företag ha lättare utomlands. En svensk som skickas bort för att agera dotterbolagschef anpassar sig helt enkelt till det lokala läget på annat sätt än personer med stark ideologi, religion och kultur. Det har tom hävdats att den här pragmatismen är en Stor förklaring till varför Sverige har förhållandevis många stora globala industrikoncerner.

Men när det kommer till den här typen av företagsfrågor verkar det alltså vara precis tvärtom med vår pragmatism numera.

Eller… är det helt enkelt så att ingen av alla de här aktörernas ideologier – varken fackets eller statens – innehåller en genuin tro på företaget SAABs framtid?

Och att Staten och kapitalet, i den meningen, sitter i samma träsk – för att travestera punkgruppen Ebba Gröns hit från 80-talet.

En hel del pekar just det mot detta. Och att en hel del av det publika spelet handlar om att säkra att inte lastas publikt för att ha varit den som hällde sista droppen till bägaren som sedan rann över – dvs Om nu firman läggs ner.

Och om ingen tror på en sak – kan det då verkligen finnas vilja?

Tror gör man i kyrkan säger man. Det är där man är expert just på tro. I kyrkans värld är man mycket duktig på att lära oss tro.

Men det är väl inte helt sant? Nästan varje entreprenör som ger sig på konsstycket att försöka bygga ett företag Vet ju att det är ett extremt svårt projekt (de av oss som är naiva, eller tvingade, borträknade). Entreprenörer ger sig på något som egentligen inte finns och det gör de baserat på en slags tro – och en stark vilja. Vad annars att hålla i handen?

Kokar därmed det vi just ser i Saab-affären ner till den gamla dogmen att vi har genuint svårt för detta med entreprenörskap? Att ge oss på någonting omöjligt – bara med tron i bagaget – är väl knappast just vi? Vi är väl snarare ”faktabaserade”?

Är det därför vi också har så blandade känslor kring ”den där nya” Saab-direktören Victor Muller? Han verkar ju inte riktigt vara som alla oss andra. Ett yrväder, som far hit och dit. Dessutom tvivlas ibland både på hans metoder och eventuella hederlighet.

Rätt likt många säljinriktade entreprenörer förresten. En extremt bra säljare sägs ju ligga precis på kanten till att klassas som mytoman. Det måste man kanske om man skall orka det jobbet. Ingen slump att uttrycket ”sales is a rollercoaster” finns.

Tur då att regering och fack finns att hålla i handen – skulle nog då en cyniker ha sagt. Fast det görs faktiskt inte här.

För ideologi eller inte. Jag själv tror nämligen att både staten och facket agerar rätt klokt i just Saab-affären. Eller?

Men lika bra att samtidigt erkänna: det kan vara genuint svårt att skilja på vad som är Ideologi, Mytomani och Klokskap.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat