Mellan Östtyskland och baksätet

Trabanten kommer inte så många ihåg längre. Och att veta hur ett lyxigt kinesiskt baksäte bör se ut för att kunden skall bli nöjd: inte så enkelt det heller. Vad gör vi då?

Sedan två är tillbaka: Kina har passerat USA som världens största bilnation. 18 miljoner bilar sålda förra året. En siffra för oss svenskar att kontrastera med förhoppningsbilden kring Saabs allmänt diskuterade behov av storlek på produktionsvolym för att gå runt.

Kina sätter allt mer agendan. Och inte bara för egen räkning – utan nu ser även allt flera analytiker att det kommer att påverka den amerikanska hemmamarknaden. Kort sagt: vilka typer av bilar vi själva kommer att se som Möjliga att få köpa framöver avgörs på annan plats än tidigare. Saken väl illustrerat av tex den här Amerikanska Demokrat-artikeln från  i våras.

I svensk media i veckan: berättelser om att den kinesiska nationella utvecklingskommissionen nu däremot börjar tänka lite annorlunda (de hade möte i helgen).  Från att tidigare ha fokuserat, och subventionerat, volymtillväxt av typen ”östtyskland på jul” börjar nu begränsningar införas och innovationskraft premieras. Vi talar givetvis om elbilar och liknande. Men också om allt mer av lyx. Illustrerat tex av trenden ”jag kör inte min egen bil utan har chaufför” vilket pekar mot ökat fokus på kundernas baksätesupplevelse – som kontrast till det gamla Cock-pitt-tänkandet som sälj-pitch gentemot oss latenta kunder.

Samtidigt finns en växande stadsbefolkning som vill ha billiga, små, effektiva bilar – mest i syfte att förflytta sig snabbt och effektivt. En helt annan typ av bil alltså

Tänker man så i förlängningen kan man – igen! – kanske börja se framför sig att de riktigt intressanta globala bilsegmenten som växer å ena sidan är de allt mer lyxiga fordonen men å andra sidan är de fordon som är precis raka motsatsen.

Och ur ett sånt perspektiv kanske man bör ställa sig frågan: var finns då vi och våra tillverkare i allt detta? Kanske som Michael Porter uttryckt saken en gång: ”fast i badkarskurvans mitt – som varken tillräckligt lyxiga eller tillräckligt billiga”? Klämt mellan ytterligheter helt enkelt.

Och om så: Hur lång tid kommer det då ta för oss själva att vänja oss vid de här ytterligheterna? Kommer jag inte längre kunna få tag i en mellanmjölksbil här i landet utan antingen måsta välja dyrt som attan – eller billigt som attan?

Som parantes i sammanhanget kan sedan säkert även tilläggas: historiskt har mycket av det som skett i fordonsindustrin spillt över även i andra branscher. Kort sagt: Den här typen av utveckling kanske man mycket väl kan tänkas sig även inom områden än de som berör oss bilintresserade. Lättmjölkstelefon eller starkmjölkstelefon? LättmjölksTV eller StarkmjölksTV? Lättmjölkskonsulting eller Starkmjölkskonsulting? Osv…

Inget av dessa ytterligheter är kanske direkt synliga just nu.

Men sen?

Då kan det som nu sker – eller rättare sagt: Gradvis har skett sedan väldigt länge tillbaka – kunna betraktas som stort.

Riktigt stort.

Kanske både företag och de av oss som är anställda måste börja välja position allt tydligare framöver?

Välja en riktning, ta konsekvenserna av den – och dessutom börja välja bort.

Lättare sagt än gjort.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat