Hälften av kunden är mer än så

Tag aldrig mer än hälften i en affär. Ett fint gammal uttryck. Annars kommer inte kunden tillbaka för meraffär. Men vad gör man om kunderna inte själva säger till om när gränsen är passerad? Finanssektorn har svaret.

Läst den spännande nysläppta boken om HQ-banks uppgång och fall i Stockholm city. Den bank som blev först (sist?) i modern svensk industrihistoria att mer eller mindre försättas i konkurs. Och det hela skedde ju alldeles nyss (rättsprocesserna pågår för fullt).

Eller om man skall vara exakt: HQ blev av med banktillståndet, vilket i sig skapade en situation som snarlikt kan beskrivas som likvidation. Detta eftersom staten, den här gången, till skillnad från när staten bara strax innan drog in tillståndet för Carnegie, inte gick in utan lät ägarna försöka lösa saken själva (Man kan knappast driva bank utan tillstånd så katastrof blev följden). Vilket intressant nog resulterade i att faktiskt just Carnegie, om dock efter att ha fått annan ägare än själva staten (Bure och Altor), köpte upp HQs verksamhet – som därmed försvann som egen aktör från kartan.

Noterbart för övrigt: Carnegi satt på Västra Trädgårdsgatan. Precis i det sk Kreuger-palatset. Ja, visst, där Iva Kreguer satt en gång på sin tid (Kreuger-kraschen).

Många frågar sig hur en sådan sak kan gå till. Det är ju inte riktigt varje dag som banker går omkull – även om de senaste åren visat att globalt sett är det inte alls en orimlighet. Men i Sverige? Oj. Det var/är en stor händelse som än idag diskuteras i landet.

Och många hävdar, troligen med (viss) rätta, att det hela kan förklaras av finanssektorns – dess ägares, lednings och dess anställdas, ”förmåga” att helt tappa huvudet. Och ja. Den saken kan ha sin poäng. Vilket för övrigt boken i sig visar på ett spännande sätt.

Läser man berättelsen om HQ finns det dock även andra saker som är rätt slående tex att det under den resa som boken berättar så sker det ju ständigt nya ”innovationer” i sektorn. Branschen avregleras, marknaden digitaliseras, nya finansiella instrument utvecklas (optioner, terminer, swoppar, hedgar, mekaniserad matematisk handel osv) – och: ständigt strömmar det in stora mängder av kapital från sektorns kunder som vill ta del av uppgången (i boken ligger den saken under ytan hela tiden utan att det egentligen berättas något om det).

Men. Vad skulle nu hända om man för en stund – och som omväxling – riktade tanken gentemot finanssektorns ”uppgång och räfs och rättar-ting-läge” till alla dess kunder istället? Oss småsparare och pensionssparare bland annat. Var finns alla vi under hela den här utvecklingen? Har vi ingenting att göra med vad som skett?

Undrar därför: Är det helt orimligt att hävda att en grundläggande parameter bakom vad som nu skett i finanssektorn är att den globala tillgången på kapital har vuxit väldigt kraftigt? Och att dessa kunder satte in sina pengar, under en bra stund, i ambitionen att få ta del av sektorns tillväxt? Dvs ”Mycket vill ha mer”. För. Kunderna har ju faktiskt velat överlåta sina pengar till de finansiella aktörerna.

Och utan det skulle det väl knappast ha varit möjligt för sektorn att få en så pass enormt stor ”tillväxt” som den haft?

Kort sagt: har det helt enkelt funnits ”för mycket” pengar hos kunderna? Hade inte alla vi kunder något annat vettigt att göra av pengarna än att ge dem till de finansiella aktörerna?

Ja, tänk om man såg saken just så för en stund.

Att som finansiell aktör alltså befinna sig i en situation där det finns en enorm uppsjö av kunder som ständigt bara ville ha ”mer-och-mer-och-mer”.

Om så: då kan det nog vara rätt så svårt att faktiskt veta när man som säljare av finansprodukter vet att man tagit mer än hälften.

Kan inte vara så lätt att se den där gränsen helt enkelt – framför allt om inte en enda kund ger signaler om saken.

Undrar om inte finanssektorn funderar en del på just var den där gränsen går nu förtiden. För den har väl ändå flyttat sig?

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat