Hälften är mer än så

Tag aldrig mer än hälften i en affär. Ett fint gammalt uttryck. Annars kommer inte kunden tillbaka för meraffär. Men vad gör man om kunderna har ett överflöd av pengar och själva inte säger till om när gränsen är passerad? Finanssektorn kanske har svaret just nu.

Har läst den spännande nysläppta boken om HQ-banks uppgång och fall i Stockholm city. Den bank som blev först (sist?) i modern svensk industrihistoria att mer eller mindre försättas i konkurs. Och det hela skedde ju nästan nyss så historien är färsk (rättsprocesserna pågår för fullt).

Eller om man skall vara mera precis: HQ blev av med det statliga banktillståndet eftersom man passerat säkerhetsnivåerna med hästlängder, vilket i sig skapade en situation som snarlikt kan beskrivas som likvidation. Detta eftersom staten, den här gången, till skillnad från när staten bara strax innan drog in tillståndet för Carnegie, inte gick in utan lät ägarna försöka lösa saken själva (Man kan knappast driva bank utan tillstånd så katastrof blev följden). Situationen resulterade i att faktiskt just Carnegie, om dock efter att ha fått annan ägare än själva staten (Bure och Altor), köpte upp HQs verksamhet – som därmed försvann som egen aktör från kartan.

Många frågar sig hur en sådan sak kan gå till. Det är ju inte riktigt varje dag som banker går omkull – även om de senaste åren visat att globalt sett är det inte alls en orimlighet. Men i Sverige? Oj. Det var/är en stor händelse som än idag diskuteras i landet.

Och många hävdar, troligen med (viss) rätta, att det hela kan förklaras av finanssektorns – dess ägares, lednings och dess anställdas, ”förmåga” att helt tappa huvudet och därmed ”glömma bort” var gränserna går. Och ja. Den saken kan ha sin poäng. Vilket för övrigt boken i sig visar på ett spännande sätt.

Läser man berättelsen om HQ finns det dock även andra saker som är rätt slående tex att det under den resa som boken berättar så sker det ju ständigt nya innovationer i sektorn på ett Helt Annat sätt än under perioden före avregleringen av sektorn (Vi talar tiden 50, 60, 70-tal – länga perioder). Branschen avregleras alltså – och sen: globalisering, nya aktörer sätts upp i snabb takt (HQ en av dem), Tillstånd ändras, marknaden digitaliseras, nya finansiella instrument utvecklas (optioner, terminer, swoppar, hedgar, mekaniserad matematisk handel osv) – och: ständigt strömmar det samtidigt uppenbarligen in stora mängder av kapital från sektorns kunder som vill ta del av uppgången (i boken ligger den saken under ytan hela tiden utan att det egentligen berättas något om det).

Men. Vad skulle nu hända om man för en stund – och som omväxling – riktade tanken om finanssektorns ”uppgång och räfs och rättar-ting-läge” gentemot alla dess kunder istället? Oss småsparare och pensionssparare bland annat. Var finns alla vi under hela den här utvecklingen? Har vi ingenting alls att göra med vad som skett?

Undrar därför: Är det helt orimligt att hävda att en grundläggande anledning bakom allt som nu skett i finanssektorn är att den globala tillgången på kapital har vuxit väldigt kraftigt de senaste decennierna? Och att dessa kunder satte in sina pengar, under en bra stund, i ambitionen att få ta del av sektorns tillväxt? Man kanske kunde kalla det för ”Mycket vill ha mer”. För. Kunderna har ju faktiskt velat överlåta sina pengar till de finansiella aktörerna.

Och utan det skulle det väl knappast ha varit möjligt för sektorn att få en så pass enormt stor ”tillväxt” som den har haft?

Kort sagt: har det helt enkelt funnits ”för mycket” pengar hos kunderna? Hade inte alla vi kunder något annat vettigt att göra av pengarna än att ge dem till de finansiella aktörerna?

Tänk om man såg saken just så för en stund.

Det skulle nämligen betyda att man som finansiell aktör upplevde sig som om man befann sig i en situation där det fanns en enorm uppsjö av kunder som ständigt bara ville ha ”mer-och-mer-och-mer”.

Om så: då kan det nog vara rätt så svårt att som säljare av finansprodukter veta att man passerat en gräns och tagit mer än halva kakan.

Så då kanske det lätt blev så att det blev som det blev: dvs lite mer – än just hälften.

Och kanske just där finns en del för oss alla att lära för framtiden. Dessutom oavsett sektor vi befinner oss i.

Inte ens kunderna själva vet alltså kanske alltid sitt eget bästa i längden.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat