Mordhotade kunder: En ny marknadsföringstrend

Henry Fords prognos: ”Alla kommer ha bilar”. Andy Warhol prognos: ”Alla kommer ha 15 minuter i rampljuset”. Mark Zuckerbergs prognos: ”Alla kommer vara uppkopplade i sociala medier”. Men för att få igenom sina prognoser tar man ibland i lite för hårt.

Just nu upplever marknadsföringsområdet en tid som påminner om när reklammarknaden på tidigt 1900-tal uppfanns i USA. Företag hade dels fått allt svårare konkurrens, dels upptäckt trafiken. Vad gjorde man då? Inte trafiken i de sociala medierna, som nu alltså, utan motorvägstrafiken. De stora strömmarna av där folk fanns – när vi alla började åka bil – gjorde att platsen motorvägen blev av värde. Givetvis uppfanns då också minst lika kreativa marknadsföringskampanjer efter en stund – tex reklam på rörliga bilar –  som vi nu ser börjar bli inbyggda i tex Facebook eller våra Google-söknings-resultat. Då, precis som just nu, pratades saken som “top-notch” i reklamvärlden.

En av skillnaderna nu, i jämförelse med då, är möjligen att digitaliseringen gör det möjligt att skräddarsy budskapen – just precis för just mig. Det var svårt att få till på motorvägens tid, men är möjligt numera.

Man kan tro att den saken ger möjligheter. Det gör den också. Tveklöst så. Men kanske inte enbart.

En bekant berättade nyligen om en “Dagstidningsnyhet” som kunde hittas på just Facebook. Det var en “olycka” som antogs ha skett. Fabulerad berättelse alltså – för en annons. Hans egna bekantas Facebook-fotografier fanns “inlagda”. Skräddarsytt budskap, ja. Men själv tänker jag mig att en sådan sak, om någon, skulle kunna få för mig att helt lägga ner mitt egna Facebook-konto. Av det enkla skälet att jag då upplever att reklamen kommer mig “för nära”. Känns då bättre med motorvägsreklamen – den lämnar mig i alla fall ifred i själva bilen.

Det är viktigt att fundera igenom vad man gör när man “ber om attention”.

Det senaste året verkar också näringslivet ha upptäckt Kungliga Tekniska Högskolans potential, som annonspelare. Ett slags Facebook ”in real-life” förstås. Minst 2 gånger i veckan kan man därför numera på morgnarna när man går förbi där, notera att det står personer och ger bort gratis varuprover av olika slag. Så var det inte alls för några år sedan. Bilden nedan är tagen från KTHs domän för en vecka sedan. Någon ny form av hälsodryck, som jag har för mig saken, gavs bort till alla som ville ha något att dricka på morgonen. Många tog emot och verkade tacksamma.

Måste vara någon reklamare i staden Stockholm som nu upptäckt det som rätt många har vetat rätt länge: att idag går nästan över 50 % av dagens ungdomar i ålder 18 – 25 på ett universitet. Få platser samlar en viss kundgrupp så komprimerat just nu. Högskolan: en klar konkurrent till Facebook alltså.

Vissa av de här studenterna, tex de på KTH, kan antas vara både “early adopters” och “läskpapper för andra”. Kort sagt: Får vi dem att gilla en produkt kan vi hoppas den sprids, just genom dem. Vi talar om grupper av mer än hundra tusen människor. Dessutom visar demografikurvor entydigt på att de ”unga” blir flera. Klart man vill nå dem.

Nu gör man den här saken exakt precis på samma sätt som man alltid sålt in Jo-Jon, Pokemonkorten eller liknande. Det fungerar så här – och det vet för övrigt alla reklamare redan: 1. Sätt dig vid skolgården. 2. Notera vad som händer på rasten. 3. Den som “väljer laget och blir lagkapten” lär ni sedan upp. Därefter gå hem och vänta på spridningseffekten. ”The Tipping point” som just-nu-bestsellerförfattaren Malcolm Gladwell uttrycker saken.

Att tänka så är dock knappast en ny tanke. Den har funnits i hundratals år. Tillämpad inom statsvetenskapen, retoriken, inför revolutioner och statskupper – och sedan en dryga 100 år även inom reklamvärlden. Men har det fungerat tidigare så varför inte också nu kan man tänka. Och det ligger helt klart en poäng i det.

Men…
Jag antar att inget av de företag som nu genomför den här typen av reklamdrive själva har varit uppe och tittat på området. Då skulle de nämligen själva kunna upptäcka den saken som är fullständigt självklar för de som går där: att man nu massbombas med prylar. Precis som på Facebook förresten. Och som det blev på motorvägen i USA efter en tid – på sin tid.

Det är svårt att komma fram i det bruset. När man var bland de första var det enkelt. Nu är det svårare.

Följaktligen bara att invänta till dess rösterna höjs. Skyltarna blev högre på motorvägen i USA. Färgerna blev grällare. Bokstäverna större. Skyltarna bredare. Så volymen på den musik som nu spelas på KTHs domän lär höjas. Allt fler av de som delar ut gratisprover spelar alltså musik i högtalarna. Det är för övrigt något jag redan tycker man kan observera (ibland får jag nästan ont i öronen).

Antalet prylar som delas ut lär också bli flera, kanske dyrare – och snyggare. Påsarna som varuproverna förpackas i kommer säkert också bli finare på vägen.

Bara att tacka och ta emot för de som gillar gratisprover. Effekt, effekt, effekt alltså. Ända tills dess någon ny “trafikplats” kan hittas. Eller någon ny variant upptäcks för en stund. Det är ju den saken vi indirekt kämpar om.

Att stå där bara helt tyst mitt i bruset av skrik – den lär säkert fungera ett tag. Låt oss gissa hur lång tid det tar innan någon av aktörerna provar just den. Ett år kanske?

För några veckor sedan fick jag en oväntad självupplevd illustration av vad jag nu vill försöka sätta fingret på. Passerade just ingången till Östra Station. Noterade bara i ögonvrån att det stod en svart pikéliknande buss längs med trottoaren. Det brukar stå bilar där så det var ingenting konstigt. Men Vips när jag passerade bussen slänger en ung kvinna sig ut genom bakdörren med en papperspåse i högsta hugget. Hon hade väl precis börjat sitt pass kanske och var ivrig att komma igång.

Men jag blev faktiskt helt livrädd! Så ”Hjälp” skriker jag högljutt och backar tillbaka med händerna lyfta. Jag trodde nämligen hon skulle råna mig. Nej, nej, nej sa hon och log. Det är varuprover – varsågod.

Kul, ja. Riktigt kul faktiskt. Vad jag själv dessutom skrattade åt mig själv efter det. Vi både log stort efter en kort stund – och jag hade fått tillbaka min andning.

En bild på det hela kan man se antydd här nedan. Den svarta bilen ser man på vänstra sidan. Varuproverna till höger. Givetvis lyckades jag inte filma mig själv i min reaktion, men kom på att jag åtminstone borde få med bilen på bild när jag kommit en 10 meter bort.

Det riktigt roliga med den här historien är dock inte alls detta.
Utan det faktum att jag själv, trots att jag verkligen aktivt har försökt flera gånger, inte för mitt liv kan komma ihåg varken vilka prylar som låg i papperspåsen eller företaget i fråga. Dessutom jobbar jag ju med sådant här så jag borde väl komma ihåg den saken?

Men däremot kommer jag ihåg “Mordförsöket”. Och den saken lär jag sent glömma. All uppmärksamhet kan alltså givetvis Inte vara synonym med “bra” uppmärksamhet.

Bara för att vi upptäckt en ny trafikplats. Det spelar ingen roll om vi kallar den för “motorvägen”, “KTHs domän”, eller moderna sociala medier av typen Facebook.

Det finns Alltid skäl att fundera över vad som är “bra” uppmärksamhet.

Vi fastnar så gärna för formen för uppmärksamhet när vi vill nå våra prognoser. Vi kämpar så mycket just för att synas i bruset. Men då glömmer vi bort: för oss ”kunder” hänger faktiskt formen och innehållet ihop.

Det var väl ändå inte menat att vara just ett mordhot? För om så är jag glad att jag glömt bort vad som låg i själva påsen.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat