Marknadsmisstag gjordes bara på 80-talet

Det, under mycket lång tid, enormt framgångsrika företaget Kodak är nu på väg i konkurs. Men frågan är om inte handduken slängdes in för länge sedan – och bara vi vanliga dödliga som ser det först nu.

Företaget som gjorde sig känt för den sk ”Kodak-kvinnan” – hon som hade kameran och därmed hela världen i sin hand och på så sätt illustrerade den moderna frigörelsen (se nedan) – har alltså hamnat i otroligt stora problem.

Media skriver om detta. Kodak antas ha ”missat” den digitala trenden. Jag tror inte riktigt på det.

Blev för några år sedan påmind om den sk APS-kameran (Advanced Photo System) som lanserades av bland annat just Kodak 1996. Men lades ner 2004. Med den kunde man välja bredden på det fotografi man sedan tryckte ut på papper. Canons variant Ixus såg ut så här, för oss som har glömt saken.

Personen som erinrade mig APS-kameran sa att det var en medveten tanke från just Analog-fotografi-företagen i syfte att köpa sig tid. Man ville få oss kunder att stanna kvar ytterligare en stund i den analoga världen så att man själv skulle hinna med att förflytta sin tyngdpunkt till den digitala framtiden.

Om man lanserade APS-kameran redan 1996 hade man säkert arbetat med den redan i början av 1990-talet. Tänker man tillbaka en stund på det så inser man alltså att Kodak, säkert även de andra tillverkarna, redan när Internet började slå igenom hos vanligt folk. Själv kommer jag ihåg att mitt eget inträde i Internet-världen skedde där någonstans, och själv anser jag mig vara hyfsat ”early”.

Kort sagt: Klart Kodak och alla de andra företagen såg bra mycket tidigare än vi kunder vad som var på gäng.

Och ändå så lägger man nu ner.

Har många gånger tänkt på att ordet ”företagsstrategi” så ofta blir otydligt. Letat en analogi för det ordet så att det kan gå att förstå hur detta med just företagsstrategi egentligen fungerar.

Landat i en oljetanker-metafor. Det som karaktäriserar en oljetanker är dess enorma seghet. Det tar enormt lång tid att få upp den i hastighet. Men har man väl lyckats med det är den nästintill oslagbar i sin framfart. Små båtar kör den helt enkelt bara över och krossar på vägen. Och har den rätt riktning kan de som sitter i styrhytten mest dricka kaffe och lugnt titta på – dvs så länge som oljetankern inte behöver byta riktning. För måste den det måste man vara ute bra långt i förväg. En oljetanker kan helt enkelt inte svänga på en femöring. Så vill man att den skall byta riktning är det bäst att man ser behovet av det många kilometer i förväg. Små båtarna runt om kan ju svänga på annat sätt – dessutom rent av “kapa oss” om de vill.

Det är nog ingen slump att kunniga skeppare behöver avancerad utrustning. De kan helt enkelt inte hur lätt som helst enbart med hjälp av sina egna ögon se hur farvattnen ser ut flera kilometer framöver.

Med den företagsanalogin till begreppet ”strategi” är det bara att konstatera: man måste se sina grynnor långt, långt, långt i förväg. För när alla ombord kan se saken är det många gånger helt enkelt försent – man går på grund även om man ser grynnan så att säga.

Konsten att se det som inte är, ännu, torde på det sättet vara en kritisk analytisk kompetensförmåga för många företagsledningar. Sådant är vad som kan kallas för ”fantasi”. Vilket för övrigt får mig att undra: Vart tränar alla de här näringslivstopparna sin fantasiförmåga egentligen? För knappast i skolan i alla fall.

Då kan man dessutom fundera en stund: hade Kodak behövt se digitaliseringens genombrott redan på 1980-talet för att ha kunnat svänga sin oljetanker in i den digitala fotografi-ålderna? Det kanske är just precis vad de hade behövt. Men vem av oss hade kunnat det egentligen – då? Bra många av de som nu leder den digitala utvecklingen var ju faktiskt knappt födda på den tiden. Att då begära att dåtidens företagsledare skulle ha lyssnat, på allvar, på sina påfallande yngre barn: inte helt lätt. Eller ha sett det som alltså inte ens fanns – då. Precis som det inte hade varit helt lätt att begära att de själva då skulle upptäcka saken. Och ändå är det vad som krävs.

Tufft helt enkelt.

I skenet av det kanske man alltså inte bör förvånas så mycket av att Kodak nu verkar läggas ner. Utan snarare imponeras över att de klarade sig så länge som de trots allt gjorde.

Ibland kan det vara svårt att begära nästan det orimliga.

Många praktiskt verksamma ledare hävdar för övrigt att det inte är så stor skillnad mellan att ”bygga något helt nytt från noll” och att ”bygga om något som redan finns” – utan de hävdar att det är 100-potenser i skillnad. Detta att omvandla en oljetanker som gått i viss riktning i bra många decennier kan helt enkelt vara en obeskrivligt stor och svår och komplex uppgift, i jämförelse med att starta något från noll.

Och med tanke på det kanske det mest intressanta med Kodak just nu inte är att de avvecklas – utan vad som blir av resterna av verksamheten. För nog lär det finnas några intressanta livbåtar ombord att bygga någonting nytt spännande av.

Undrar vilka riskkapitalister som redan är där och letar små guldkorn. Eller rättare sagt: redan har tänkt den här tanken tre gånger om. Jag sätter nämligen mitt huvud på att jag nu inte sagt något som inte flertalet av dem redan har tänkt på – dessutom bra många år.

Får mig förresten att fundera en stund vidare: Kan det vara så att riskkapitalister i allmänhet har bättre fantasi än företagsledningar?

Eller är det bara helt enkelt så att riskkapitalisterna har snabbare livbåtar?

Lite som piraterna utanför Somalias kuster helt enkelt. Alla vet att de finns där. Tankerbåtarna är trots det beredda att ta risken att köra förbi. Kostnaderna att köra runt Afrika är ju rätt höga. Och dessutom har de numera allt mera bevakning ombord.

Men lik förbenat lyckas dessa snabbfotade pirater med jämna mellanrum kavla åt sig en del av kakan. De har ju riktigt moderna och snabba båtar.

Ett uppenbart sätt att då komma runt den saken vore alltså att åka runt Afrika istället. Men den kostnaden är som sagt rätt så hög, så den verkar inte så många vilja ta.

Då kanske man kan tycka att de inte heller skall bli helt förvånade över om båtarna kapas med jämna mellanrum. Dessutom: min gissning att allt detta numera ingår i själva kalkylen – redan från början. Hos transportföretagen alltså.

Men där någonstans vore det samtidigt smått obehagligt och otrevligt att tänka den här tanken ett steg till. För det kan väl ändå inte ha ingått i kalkylen hos Kodaks styrelse att det som sker nu – faktiskt var väntat?

Eller var det?

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat