Timing avgör när StoraEnso skall lyckas

I Dagens Nyheter: en, Igen, diskussion om det pågående globala ekonomiska skiftet österut. Amerikanerna börjar betrakta det ekonomiska beroendet av Kina som det allvarligaste hotet i framtiden – latent större än terrorismen.

I framtiden?

Var det så StoraEnso, och många i pappersindustrin, tänkte när de investerade i pappersfabriker för något decennium sedan?

OECDs tidigare chefsekonom Angus Maddison är nog en av de som funderat på  “framtida” skifte längst. I boken “The world Economy” mappar han den ekonomiska utvecklingen i världen över tid hur snyggt som helst. Synd att han pratas så lite.

Att Asien skulle växa i betydelse: knappast en nyhet för honom.

Och än mindre än nyhet om man läser en del historiker, tex Fernand Braudells monumentalverk “Civilization and Capitalism”.

Det handlar knappast om “framtiden”.

Nutiden.

Samtidigt spelar ofantligt stor roll När i tiden som skiften sker och Hur Fort, och i Vilka Segment.

Imponerar knappast på en koncernledning av idag (inte heller igår) att berätta för dem om att Asien är viktigt. Det centrala är nog närmast: ok, men vart, hur mycket och när och på vilket sätt.

Timing. Detaljer.

Inte göra något för tidigt. Inte för sent.

Stålindustrin satsade hårt på Asien samtidigt som pappersindustrin. Klart de såg att saker höll på att ske, då. Båda byggde ökad global kapacitet – om dock, föga förvånande, knappast i landet Sverige i första hand.

Nu verkar pappersindustrin hamnat i viss överkapacitet.

Papperskonsumtionen i världen har historiskt alltid följt levnadsstandardutvecklingen. Precis som stålkonsumtionen.

Problemet är bara att den ena vågen (stål) går lite före den andra (papper).

Följaktligen har man hamnat mitt i en rationaliseringsvåg – sänkta priser, ökad konkurrens. Cost-cutting heter det då.

Självskapat skulle man till viss del kunna hävda.

För tidigt kanske.

Vilket är bra lätt att hävda idag. Vem hade kunnat se den saken – då?

Det är förresten i skenet av det här man nog bör se på energibranschen idag. Pappersindustrin sålde ju för ett par decennier sedan självmant av sina energitillgångar och hejade på avregleringen av energimarknaden. Med stor sannolikhet under föreställningen: vi behöver pengarna till annat (expansion österut) – och dessutom räknar vi med att ett ökat konkurrenstryck på energimarknaderna kommer att sänka energipriserna. Ack så fel de verkar ha fått på den punkten – också. Och herreje vad de troligen ångrar sig nu.

Men vem hade kunnat se den saken – då?

Kanske en del.

KTH-professorn Arne Kaijser beskriver Vattenfalls utveckling rätt snyggt i boken “När Folkhemselen blev internationell”. I skenet av just sånt här blir den spännande läsning.

Detaljer, detaljer, detaljer sägs vara viktigt ibland.

Samtidigt som en helhet måste kunna ses.

Lättare sagt än gjort.

En liten detalj i det sammanhanget verkar sen vara, om man skall tro DN rätt, att genomsnittsamerikanen fortfarande inte verkar ha accepterat att världen svänger. Förstått saken kanske, men accepterat…

Bör man vara förvånad?

Hur lång tid tog det för landet Sverige att se att världen började svänga? Bra många decennier efter krisernas 70-tal i alla fall – när det samtidigt ungefär började ske i praktiken.

Bra lätt att se saker i backspegeln.

Fast förresten: har vi verkligen gjort det?

Sett skiftet alltså.

Comments are closed.


Random Posts Widget By Best Accounting Services

WP SlimStat